Imorse möttes jag och mannen av en lapplisa! En dataskriven sådan, från grannen. Vi skulle ge F*N i att parkera för nära herrns bil.

I över en månad har vi bott här. Och tydligen stört! Vår omgivning. Filurar bara, vi parkerar likt alla andra svenissar mitt i vår parkeringsruta. En ultimat parkering om ni frågar mig. Jag har konstaterat att de andra bilarna på parkeringen följer även de samma koncept.

Herr granne/ gröna skruttbil gillar dock att ligga och trycka emot vår ståtliga volvo på vänster sida. Det är alltså den höggravida kvinnan som fått pressa sig ut och in ur bilen, men hon är SNÄLL, klagar inte. Inte en endaste gång. Nej faktiskt denna kvinna, jag, har alltid sett glad ut. Jag har sagt hej när jag har mött mina grannar och kvittrat likt en sol. Precis som min mamma lärt mig.

Nej nu är det krig mina vänner, imorgon kanske, kanske grannen möter följande medelande:

"Ber så hemskt mycket om ursäkt för eventuell felparkering. Eftersom min höggravida flickvän inte har några problem att ta sig ut, ansåg jag utrymmet som tillräckligt. Hoppas du kan förlåta missbedömningen från min sida.

Mvh grannen steffe"

Funderar även på att införskaffa mig en skarp kikare, då, DÅ, kan jag speja likt en hök från översta våningen på mina offer och invänta minsta lilla felsteg, planera min hämnd in i minsta detalj, måla krigsmålning...mohaha.

Ni inser väll nu att man blir galen av att sitta hemma på en stol och invänta mammatiden..